Under senare delen av 1800-talet var järnvägsbyggen ett populärt sätt att utveckla landet. Bygder knöts samman, människor och gods kunde förflyttas snabbare och säkrare och industrin fick ett stort uppsving.
Även på Gotland ville man haka på trenden och en järnvägsutredning utmynnade i ett förslag år 1874. Större delen av Gotland skulle få järnväg och det skulle leda till en omfattande modernisering av ön. För att förverkliga drömmen bildades Gotlands Jernväg AB, med förkortningen GJ. Steget från visioner till verklighet blev dock svårt och aktieteckningen gick trögt. Medlen räckte bara till en järnväg Visby – Hemse som invigdes i september 1878. Järnvägen var smalspårig och hade spårvidden tre fot, 891 mm.
Den nya järnvägen hade svårt att klara sig, den täckte bara en liten del av ön och det fanns inga större industrier eller orter, förutom Visby, att betjäna. 1894 förändrades allt; sockerbruket i Roma öppnades och plötsligt fanns underlaget för järnväg på Gotland! Bruket behövde effektiva transporter av sockerbetor till Roma, sockret måste skeppas ut från någon hamn och överskottsprodukten, betmassa, skickades ut till lantbrukarna som foder.
Sockerbruket innebar att GJ byggdes ut mot Burgsvik, dit man nådde 1908 och norrut mot Lärbro, färdigt år 1920. Fler banor byggdes också och när dessa var färdiga omfattade järnvägsnätet i stort sett 1874 års förslag. De nya banorna var Klintehamn–Roma Järnväg, KlRJ, 1898–1953, Slite–Roma Järnväg, SlRJ, 1902–1953, Ronehamn–Hemse Järnväg, RHJ, 1904–1918, Visby–Västerhejde Järnväg, VVJ, 1904–1940 samt Sydvästra Gotlands Järnväg, SGJ, 1924–1927 (som KlRJ–1953). Över 200 kilometer smalspårig järnväg fanns på Gotland.
Järnvägarna på Gotland var helt beroende av sockerbetsodlingen. Under 1920- och 30-talen var konjunkturerna ofta svaga för järnvägen och då var det enbart inkomsterna från betor och socker som höll järnvägarna igång. RHJ och VVJ lades också ned år 1918 och 1940. SGJ uppgick i KlRJ.
Konkurrensen från biltrafiken var också svår. Järnvägarna startade egna buss- och lastbilslinjer för att möta hotet, men Gotland blev på 40-talet Sveriges biltätaste landskap per capita. Ett annat sätt att konkurrera med biltrafiken var de röda rälsbussarna som GJ och KlRJ introducerade 1945. Men bilarna blev för svåra och efter 2:a världskriget blev situationen ohållbar.
1947 förstatligades de tre kvarvarande järnvägarna på ön, GJ, KlRJ (inklusive SGJ) och SlRJ. Året därpå blev de en del av SJ. Staten satsade till en början mycket på järnvägen men redan 1953 lades f d KlRJ och SlRJ ned. Nästan halva järnvägsnätet försvann! Linjerna låg kvar till 1958 för att användas i bettrafiken.
1958 lade dock SSA om all bettrafik till landsväg och med detta försvann underlaget för järnväg på Gotland. 1960 lades så före detta GJ ned och en epok gick i graven. Endast trafiken mellan slakteriet och hamnen i Visby fortgick till 1962. Året därpå var all järnväg på ön uppriven.
Genom insatser av nämndeman Joel Herlitz i Halla ställdes ett museitåg upp framför Romas stationshus. Tåget förföll dock snabbt och 1971 ville vissa ta bort det. Detta ledde dock till en häftig debatt i pressen och resultatet blev att Föreningen Gotlandståget bildades 1972. Man lyckades förvärva tåget och inköpa Hesselby station, längs gamla SlRJ, som var till salu vid samma tid.
Hesselby blev föreningens bas och här har miljön från 1902 återskapats, lok och vagnar har samlats in och renoverats. Ett museum har skapats och 2015 öppnades linjen till Roma på nytt. Idag kan Du som besökare åter åka över slätten till Roma där sockerbruket en gång fanns.
